Avbrott!
Efter fredagens besök var jag helt överbubblad av sorg, tomhet, ledsenhet,känslor och massvis med tankar. Jag var väldigt nere, jag lyckades att beskämpa en del, men i lördags funka det inte mer, tillsammans med allt annat så började jag bara gråta helt okontrollerat, jag kunde inte direkt styra över det som jag hade velat. Jag är inte den som ger vika i det första men jag kände mig så svag och så trött i huvudet. Allt rotande och det känsloladdade samtalet blev bara för mycket. Jag har inte glömt och jag går dagligen med det, även om det kanske inte syns, Ibland tänker jag tankar som kanske inte är dem bästa heller att tänka men jag inte vet hur jag ska klara av allt som dyker upp. Det är ju att det är bättre fly än illa fäkta, jag är en typisk människa som hellre sticker än försöker göra något åt det. Det funkar ett tag att springa ifrån det men det kommer alltid ifatt en och i kombination av allt annat så blir det mest hundskit av det. Det finns för mycket jag minns, för mycket jag känner, för mycket jag vill och allt detta funkar inte tillsammans. Jag har en speciell människa jag känner att jag kan ty mig till, prata av mig och bara vara, där jag mår lite bättre och som har funnits vid min sida i lite mer än fyra år och som jag tänker ta ett steg till med inom det snaraste.
Vissa dagar tänker jag inte ens på det, utan skrattar mig igenom det som ingenting hade hänt, nästa dag går jag med huvudet mellan benen och bara önska att jag kunde försvinna. Jag har svårt att prata om det och när jag väl pratar så funkar det inte med vilken person som helst, men i fredags pratade jag lite om det för att jag hoppas att det kan hjälpa pappa i framtiden, jag gjorde det för hans skull och för familjen, eftersom hjälpen vi kanske kan få betyder mycket men annars hade jag inget i utbyte av och sitta och böla som en liten unge för någon som egentligen inte bryr sig på det sättet, eller ens vet hur jag har haft / har det eller ens vet vad jag har gått igenom.
Att försöka sätta ord på allt som pågick under en tid för en annan människa är så svårt och lättaste sättet att förklara är att bara gråta och när jag väl kommer så långt så vandrar allt igenom mitt huvud så fort att jag inte ens kan placera allt i fack eller ens vet i vilken ända jag ska börja i då.
Minnena är precis som en berusad gäst, den kommer tillbaka gång på gång för en avskedskram.
Jag är säkert inte den som mår värst eller att det är mest synd om mig, men om jag mår som jag gör så kan jag tänkte mig hur andra mår. Jag måste försöka börja rulla på en ny kula i mitt liv,bli vuxen på riktigt och försökta ta tag i det som varit, det som gör att jag mår så dåligt och försöka på alla punkter som finns och framförallt leva i nuet.
Förhoppningsvis släpper det snart, Jag bygger gärna upp en fasad som inte alls stämmer överens egentligen med mig, men det är lättast så, ilska är också ett sätt att visa upp mitt mående i ibland, fast det är inte så ofta som tur är. Nu är jag mer rädd att förlora dem som står mig så nära.
Grejer har förändrats det är bara till finna sig i det, även om jag har lite svårt för det stundtals.
Tycker ändå trots alla motgångar att vi rest oss ganska bra, nu är det bara att ta tag i allt... 
